torsdag 4 januari 2018

2017 - Sorgens år - min papi

Jag trodde aldrig att det skulle göra så oändligt ont att förlora någon som står en så nära. Mina katter gick bort en efter en och det tog jag vansinnigt hårt, det var till och med så att sköterskan på veterinärkliniken frågade om jag ville ha lugnande.

Denna gången var det min älskade papi som gick bort. Den 30 november somnade han in på Kungälvs Sjukhus och jag satt och höll honom i handen, 2 dagar efter hans och mammas bröllopsdag. Min pappa blev bara 67 år. Han var fortfarande ganska ung och hade faktiskt halva livet bakom sig. I mina ögon hade han hur lång tid som helst kvar att leva. 

Sista gången jag pratade med Papi var lördagen den 25, när jag ringde för att kolla med honom hur det var och lite så. Han hade inte riktigt med tid så han skulle ringa senare på kvällen. Som tur var så sa jag- "pappa, jag älskar dig och ta det nu försiktigt så hörs vi"

Men det var det vi inte gjorde, vi hördes aldrig igen..

På kvällen fick han en massiv hjärtinfarkt och ambulansen kom snabb som sjuttorn. Efter 70 minuters HLR fick de i gång pappa, men tyvärr så var skadan redan skedd. Efter så lång tids HLR finns det ingen chans att hjärnan är som innan utan vad jag förstod så var pappa hjärnskadad och skulle aldrig bli som innan. 

När jag, Mary och T kom ner på natten till söndagen låg papi på IVA och blev nedkyld, det är en rutin de kör på alla med infarkt för att låta kroppen gå in i viloläge och återhämta sig. Där låg han i.. jag tror det var 2 dagar och var iskall, som om han inte var det tidigare. Papi var alltid iskall om händer och foten.

Mina syskon kom ett efter ett och på tisdagen var vi alla samlade. Då togs beslutet att respiratorn skulle tas bort, vi visste redan då att papi inte skulle klara sig. Han reagerade inte på smärta och ögonen rullade bara runt och det fanns ingen aktivitet i iris när de lös i ögonen på honom. Personalen, som var helt underbar, tog hand om papi och han flyttades till ett annat rum på IVA. Där låg han omgärdad av hela sin familj; fru, barn och endel barnbarn.

Jag och mamma satt på sjukhuset från det jag kom ner från stockholm, det fanns inte för mig att lämna papi. En natt sov vi i gästrummet på avdelningen men sedan vart det bara ett samlingsrum när vi skulle prata och äta. Var tredje timme vände de papi och då bytte jag och mamma plats. Hon satt hela tiden vid hans sida så han kunde känna henne och hon kunde se honom.

Jag satt hos papi och höll hans hand när han somnade in, E var också med och hon väckte mig strax innan hans sista andetag. Detta är det värsta jag har varit med om, min stora och starka papi andades inte längre.. Så maktlös jag kände mig och jag kunde inte ens skaka liv i honom, han bara var.. låg där livlös och kall..

Min papi finns inte längre och det gör så djävla ont, i hjärtat och i själen. Jag ville ringa honom en dag för att fråga en bilfråga, men så kom jag på att det inte går.. vad ont det gjorde. Det går inte en dag utan att jag vill ringa pappa och prata, ställa en enkel fråga om allt mellan himmel och jord, så kommer jag på att det inte går. Det känns som att hjärtat slits ur kroppen på mig.

Jag älskar min papi och för mig kommer han alltid finnas kvar i mitt hjärta och vara levande. Han var där när jag föddes och jag var där när han dog. Han visste att jag älskade honom för jag hade turen att säga det innan, vilket har gett mig lite frid i all sorg. Men om jag ska vara helt ärlig... jag tror aldrig smärtan försvinner....

Hejdå Papi.. Jag älskar dig så oerhört...

Jag och min papi på min bröllopsdag. Så stolt jag var över honom då <3

I never thought it would hurt so infinitely to lose someone so close. My cats passed away one by one and I took it very hard, it was even so that the nurse at the veterinary clinic asked if I wanted something to calm down. This time it was my beloved papi that passed away. On November 30th, he fell asleep at Kungälv Hospital and I sat and held him in hand, 2 days after his and her mother's wedding day. My dad was only 67 years old. He was still quite young and actually had half the life behind him. In my eyes he had a long time to live. The last time I was talking to Papi was Saturday the 25th, when I called to check on him, how it was and a bit like that. He did not really have time so he would call later in the evening. Fortunately, I said, "Dad, I love you and take it carefully now, we'll hear" But that's what we did not, we never heard again .. In the evening he got a massive heart attack and the ambulance arrived fast. After 70 minutes of CPR, he was breathing again, but unfortunately the damage had already taken place. After such a long time CPR there is no chance that the brain is like before but what I understood then Dad was brain damaged and would never be like before. When I, Mary and T came down at night to Sunday, papi already were on ICU and was in a coldbed, it's a routine they do with all infarction to let the body go into sleepmode and recover. There he was in bed, I think it was for 2 days and the duvet was ice cold, like he was'nt like tha before. Papi was always ice cold about the hands and the foot.

My siblings came one by one and on Tuesday we were all gathered. Then the decision was made that the respirator would be removed, we already knew that papi would not make it. He did not respond to pain and his eyes just rolled around and there was no activity in the iris when they put the light in his eyes. The staff, who were absolutely wonderful, took care of papi and moved him to another room at ICU. There he was surrounded by all his family; Madam, children and some grandchildren. Me and my mother sat in the hospital from wen I came down from Stockholm, there was not for me to leave papi. One night we slept in the guest room of the ward but then there was only one meeting room when we were talking and eating. Every three hours they turned him to the other side and then we changed seat, me and mom. She sat at his side all the time so he could feel her and she could see him. I sat at papis side and held his hand when he passed away, E was also with us and she woke me up just before his last breath. This is the worst I've even been throgh, my big and strong papi was no longer breathing .. So powerless I felt and I could not even shake life in him, he was just .. lay there lifeless and cold

My papi isn't here anymore and it hurts so badly, in the heart and in the soul. I wanted to call him one day to ask him something about the car, but then i realized i couldn't... that felt so bad. It's not day without me wanting to call Dad and talk, asking a simple question about everything between heaven and eart. I suppose it's not possible. It feels like the heart is worn out of my body.

I love my papi and for me he will always be in my heart and be alive. He was there when i was born and I was there when he died. He knew I loved him because I was lucky enough to say that before, which gave me some peace in all grief. But if I'm going to be honest.. I never think the pain dissapears.


Bye Papi... I love you so much....


w I loved him because I was lucky enough to say that before, which gave me some peace in all grief. But if I'm going to be honest ... I never think the pain disappears ....

tisdag 2 januari 2018

2017 - Ett djäfla skitår - Utslängd och nytt hus....

2017 är året då jag för första gången i mitt liv blev utslängd ut mitt egna hem. Som jag tror ni alla vet så hyrde jag ju en lite fin lägenhet i Sunnerbygården här i Sorunda. Jag älskade min lägenhet och jag kände mig verkligen så hemma där.

Min hyresvärd ringde i maj och sa att jag fick året ut att hitta ett nytt boende, men bara någon vecka senare ringde han igen och gav mig 3 månader på mig istället. Vem fan hittar ett nytt boende på 3 månader i Stockholm?!



Men....Jag lyckades, tack vare min underbara Annika, hitta mig ett fantastiskt litet hus att hyra, litet men helt underbart. Där finns braskamin, ett sovloft och jag har världens goaste hyresvärdar. :-)
Jag bor dessutom granne med Annika nu så ingen är gladare än jag. 

Mina 3 småmonster fick ju vidga sina vyer nu också och blev ganska snabbt utekatter.. Eller ja, utekatter och utekatter. De går ut och leker HELA dagen när jag jobbar eller sover, sedan kommer de in för att gå på lådan. Men hallå!! Ni har en hel skog bakom huset med massor av träd som ni kan kissa och bajsa på..
Våningsäng för katter, Tack IKEA...







Här är de tre skönheterna:
Damon, som spanar från torktumlaren vid toalettbesöken.
Stephan, som tigger mat vid köksbordet
Elena som ligger och väntar på att någon ska klappa henne



måndag 1 januari 2018

2017 - Ett djäfla skitår... - Bröllop och kärleken -

Så.. nyårsafton och jag har sovit hela dagen. Jobbade till kl 7 imorse och ska jobba imorgon kl 7 igen så denna nyårsafton blir lugn och skön. Däremot 2017 går till historien som ett djäfla skitår!

Jag är 43 år och ska fylla 44 nästa år, men jag säger bara: Tack gode gud att detta året är slut..

Detta året började ju så bra..

I februari träffade jag en underbar man som som fick mig att må så fint, jag kände mig speciell och utvald som man ska göra när man är kär och jag kände jag kunde lita på honom. Han fanns där för mig och vi samtalade långt och länge om olika saker i livet och det som bekymrade oss. Vi träffades nästa varje dag när vi inte hade barnen. Vi hade en fin sommar och jag lärde mig mycket. Jag lärde mig att släppa in kärleken igen och lita på en man.
Hans röv dög som huvudkudde iallafall.
Vi var ett par i 6 månader och när jag var på min bäste väns bröllop blev jag lite snyggt och rakt på sak dumpad.. VIA WHAT'S APP!! Den djäveln hade mage att först bli arg på mig för att jag överraskade honom dagen innan för att jag ville visa hur fin jag var och sedan sa han att han inte älskade mig, aldrig skulle älska mig och hade aldrig gjort det. Att inte jag dog.... 
an lyckades iallafall krossa mitt hjärta och min tillit till folk.
En riktigt härlig och känslosam kille.. NOT!

Lite bröllop blev det också under sommaren och hösten, 2 stycken till och med.
Mina närmsta och käraste vänner Isabel och Gavin gifte sig under sommaren och det var ett underbart fint bröllop. Det tog plats på Birka Lines ena kryssningsbåt och Isabel var den vackaste av brudar.


Mrs Kilvington och jag. 

Prinsessan Mary av Lövtorp till höger.
Våra klänningar köpte vi på BonPrix och de var av så fin kvalitet. Vi har använt dem flera ggr och de är lika fina som då. Jag kan varmt rekommendera deras kläder.

Det andra bröllopet vi var på hölls i Sorunda Kyrka, den kyrka där Mary är döpt och även jag själv en gång stod brud. Denna gången var det Erica och Patrik som knöt äktenskapens band.

Mary och jag påväg till Sorunda Kyrka. Tack Izzie för lånet av klänningen. Jag kände mig SÅ fin.

Herr och Fru Pettersson

Den ack så viktiga kyssen utanför kyrkan. 

Erica är bara så vacker. <3 Min fina svägerska. 

Off we go as husband and wife. To the party...

Erika och Patrik hade även de sin fest på en Birka Line kryssning och som gången innan var det mat av bra klass och riktigt kul. Denna gången gick jag och lade mig lite tidigare än på det föregående bröllopet men attans vad kul vi hade. OCH på detta bröllopet var jag INTE dumpad iallafall. :-)

Dagen efter vart det lite shopping och Mary vart nöjd med sina investeringar. Mammas midja vart ganska nöjd också.. (en bilring till inför nästa års sommarbad)

Jag är så glad att jag fick komma på era bröllop Isabel och Erika. Ni har verkligen hittat era soulmates och jag vet att ni kommer få ett långt liv i lycka. Grattis till er båda än en gång och ni är värda all lycka i världen.



fredag 30 juni 2017

Ok.. så nu är jag klar..

Ja, som alltid har det ju gått ett tag sedan jag skrev här i bloggen. Jag är nu färdig vakt och det känns så skönt. Men jag kan inte skriva om vad som helst längre och inte om vem som helst längre.

Att få ha detta jobbet betyder så oerhört mycket för mig att jag blir tvungen att lägga ner bloggen. Vill inte riskera att förlora detta jobb. Dessutom finns det folk i min närhet som inte är överlyckliga när jag skriver, de är rädda att jag ska skriva om dem så då känner jag att jag vill visa dem den respekten och lägger bloggen vilande för låååång tid framöver.

OM det skulle vara så att min livssituation förändras och det blir aktuellt med bloggen igen kommer jag direkt uppdatera er med vad som hänt och varför jag är på igen..

Till dess får ni ha ett underbart liv och sköt om er

All kärlek

Trasselmaja alias Gunilla

tisdag 23 maj 2017

Long time no see...

Ja, djäklar i min låda... det var ett tag sedan jag skrev nu. Jag har mina ups and downs och jag har inte kännt att jag haft ork att blogga på wtt tag. Det har hänt endel som jag kan blogga om när energin är tillbaka. Det som får mig att skriva nu är att jag är så djävla besviken.

Såg ett inlägg i ett socialt medie och kände bara att.. "varför är detdär inte jag? Varför får inte jag den bekräftelsen som behövs? Duger jag inte till?"

Alla människor, och då menar jag ALLA människor... kungligheter, dagisfröknar, skolbarn, kändisar av alla de slag.. alla behöver vi bli sedda och bekräftade. Vissa mer och vissa mindre.

Kanske har man en depression som gör att behovet ökar och kanske är man i en peak som för att man känner sig bäst i hela världen.  Oavsett är behovet lika hos alla så varför har vi så djävla svårt att bekräfta varandra?

Jag ska erkänna att jag känner att jag inte räcker till, att det jag gör inte är tillräckligt bra. Dessutom så är jag alltid mig själv vilket kanske inte heller uppskattas av vänner och bekanta.

I perioder har jag en livsstil som kanske inte passar alla och på något sätt stör denna de "vänner" jag har. Min närmsta vän, eller som jag trodde att hon var, har inte hört av sig på över ett halvår. Har en känsla av att det är för att jag lever själv, flyttade till Stockholm och inte kunde åka ner så mycket som hon ville, ja.. plus lite annat onämnbart. Under de 11 år jag bott här har jag ALLTID ställt upp, trots 50 mil mellan. Men tyvärr.. när jag behövt hjälp och stöd är telefonen död.. stendöd.. så.. den bekräftelse på vår vänskap som behövdes fanns och kom aldrig.

Det har blivit lite så här också, tyvärr. Kanske får jag ändra mitt levnadssätt så det passar andra och sluta vänta på bekräftelse.... fast det går ju inte.. då dör jag ju...

Jaja.. det vart ett litet gnällinlägg.. ber om ursäkt för det.. nu ska jag sova bort min bedrövelse och vara lycklig över att jag vaknar imorgon..

Puss och natti

Trasselmaja

söndag 2 april 2017

Hur mycket ska en 9-åring få bestämma?



Min Mary är ju 9 år och hon fyller 10 i september. Hon har alltid varit med mig och sedan hon var liten bebis har hon vart runt mig och mina väninnor, när jag handlat, ätit middagar och bara varit social. Nu är inte det problemet egentligen utan mer detta att HON vill vara den som bestämmer vart hon ska vara och när.
T och jag har en riktigt bra relation och detta gynnar Mary oerhört, vi bråkar aldrig och har vi kvällar vi behöver byta är det aldrig några problem. Det flyter på ganska bra faktiskt, bekvämt och smärtfritt.

Nu är saken den att jag ska de nästkommande 2 veckorna gå en kurs och kommer åka hemifrån kl 6 på morgonen. Då tyckte jag att hon kunde ta bussen till skolan, för det har hon gjort tidigare utan problem. Hon KAN åka både fram och tillbaka till och från skolan till både mig och T. Hon har tom tagit bussen till farmor i Västerhaninge utan problem.
Hon vill då sova hos T nästa vecka och bara vara med mig en stund på eftermiddagen. Ska jag låta HENNE bestämma det själv eller ska jag kliva in och styra upp det hela? Hur mycket kan en 9-åring bestämma själv?

Nu kom jag och T överens om att hon ska sova där denna veckan och bara vara med mig på eftermiddagarna fram till kursen är slut. Jag ska alltså hämta henne efter skolan och ha kvalitetstid med henne fram till läggdags kl 20:30. På lördag är jag ledig så då kommer hon vara här från fredag till söndag. DET kommer bli så mysigt.

Men återigen till frågan om hur mycket en 9-åring kan och ska bestämma. Det är så svårt att veta och jag blir galen snart.

Kram till er och ha gärna synpunkter, jag behöver alla tips jag kan få

Trasselmaja

April, april.. jag var en dum sill...

Jag har med all säkerhet världens underbaraste dotter. Mary är helt fantastisk.. <3

Idag, den 1 april, körde hon det bästa aprilskämtet någonsin med mig... och jag kommer ALDRIG glömma det.

När jag åkte till jobbet imorse ringde jag henne, som jag alltid gör när jag åker till jobbet och hon är hemma hos T på helgen. Hon svarade glatt och berättade att det gick bra på ridningen igår och att hon sovit gott. Dessutom saknade hon mig mycket och ville att vi skulle ses på kvällen.

Jodå, det var ju inga problem men nu skulle vi först klara av morgonen och frullen. Glatt berättade hon då att hon och hennes far minsann hittat en glasstårta i frysen och att de skulle äta den till frukost. 

ATT JAG INTE KÖRDE AV VÄGEN!!!

Jag trodde jag skulle smälla av, glasstårta till frukost.. :-(  Jag förklarade för lilla damen att detta inte var den bästa av frukostar och att hon skulle minsann äta ngt vettigt innan hon fick glass. Hon ska inte vara en gottegris på morgonen. Jag bad att få prata med hennes kära far och då brister hon ut i gapskratt och upplyser mig om att det är "April, April.. din dumma sill....."

Jag, och hon också för den delen, skrattade så jag skrek. Hon är ju helt underbar och defintivt den bästa att lägga upp ett skämt. Så seriös hon lät så hade hon kunnat lura vem som helst. Men nu har jag ju en upp på henne och tro mig... den ska jag lura länge på. :-)

Det är en otroligt stolt mamma som skriver detta och jag berättade tydligt hur stolt jag är över min kära dotter. Hon kommer bli bättre och bättre på att skoja till det i framtiden och köra perfekta practical jokes, det är min tjej det. 

Nu är det läggedags och natti till er alla.

Kram Trasselmaja

lördag 1 april 2017

Godkänd av Länsstyrelsen


I dag är det "bara" 2 dagar kvar...

På mpndag är det dags, den 3 april, för kursen till väktare. Det känns sjukt häftigt och jag håller både tummar och tår att jag ska klara det. Nu är jag ju en ganska tuff tjej som inte ger mig i första taget så det SKA gå.

Kursen äger rum i Kista och kl 06.00 går pendeln mot centralen där jag sedan byter till tunnelbanan. Jag som aldrig åker kommunalt ser plötsligt fördelarna:
Jag kan studera på tåget :)

Någon läsare som är vakt och kan tipsa lite o för dessa 2 veckor??

Kram Trasdelmaja

fredag 31 mars 2017

Budgivning till välgörenhet..

När jag var på dendär dansen i söndags stod där en tjej som heter Jenny Soep och målade under hela kvällen. Hon målade känslan i musiken och det blev en otroligt vacker och känslig tavla. Denna tavlan har nu kommit att auktioneras ut till förmån för Feedback Madagaskar och jag är så sugen att lägga vantarna på den.

Auktionen är slut på måndag och jag går i skolan då så jag hoppas verkligen inte att jag missar pga en kurs.


Såhär ser tavlan ut och jag är faktiskt med på ett hörn, eller snarare i mitten. Bilden är från CeilidhStockholms sida på fb och jag har fått deras godkännande att låna bilden.

Fotograf: Stina Stjernkvist

Här står Jenny och målar av hjärtans lust. Jag fick chansen att prata lite med henne i lugn och ro vilket var jättekul. Jenny är en otroligt trevlig och sympatiskt kvinna med ett hjärta av guld. Hon har sin studio inte så långt från Grammofon och jag tänkte nog åka dit någon dag. 

Men så.. gå nu in på CeilidhStockholms fb-sida och lägg ett bra bud. Pengarna går till ett bra ändamål och du får ett vackert konstverk på köpet.

Kram 

Trasselmaja

onsdag 29 mars 2017

Ceilidh.. VAD är det??

W tog med mig på världens grej härom dagen. Han delade med sig lite av sitt skottländska arv. I skottland finns det en dans som heter ceilidh och det är en motsvarighet till våran folkdans, det är svettigt och vansinnigt kul. W startade Ceilidh Stockholm tillsammans med en annan kille och den första dansen var i samband med St. Andrews Day här i Stockholm, november 2015. Här är länk till en artikel i The Local som skrivit om W och Ceilidh Stockholm.

Här är ett utklipp från en sida på nätet som förklarar lite vad det är:
Ceilidh är en typisk social folklig danskväll i Irland, Skottland och England. Ceilidh danser är gruppdanser. De har olika uppställningar, square, longways set, cirklar osv. och oftast parvis inom en grupp, men progressiv inom gruppen.
Där irländsk och skotskt ceilidh betonar dansskicklighet och hur man ”dansar” danserna med den rätta stilen, har engelsk ceilidh en mer avslappnad inställning. Ha kul, glöm fötterna, nu festar vi! Ceilidh dansas till levande, oftast förstärkt musik, mest jigs, reels, polka och inleds av en snabb instruktion innan danserna sätter igång. Instrumentuppsättningen är ofta durspel, fiol, gitarr mm.

Dansen lär man sig redan i småskolan och den dansas vid högtider såsom bröllop och födelsedagar men även vid klassiska högtider såsom jul, St Andrews mm.


Här står han och pratar med fotografen Stina tog riktigt fina bilder under kvällen. Mer av dem senare.


Denna gången var det på Grammofon i Stockholm och jag var SÅ nervös. Det enda jag visste var att Andrew skulle vara där och W förstås. Jag hade ingen aning om vad som väntade och visste inte vad jag skulle ha på mig eller vad för skor jag skulle ha. Hade frågat W lite försiktigt men där fick jag liksom inga konkreta svar. Så jag tog på mig min blommiga Gudrun Sjöden, mina gula tights till och mina Doc Martins, perfekt tänkte jag. Innan vi åkte från W satte jag upp håret och blev snabbt upplyst om att jag "såg ut som dendär lilla tjejen i den finska sagan". LILLA MY med andra ord... jag trodde jag skulle dö!! För vem vill se ut som Lilla My vid min ålder... :-(

Hm.. vi tog tåget in till stan och raskade på till lokalen där vi skulle vara. Lätt att hitta när man visste var det var. W var så snygg i kilt och skjorta, klassiska yllestrumpor och väska på magen.

Dansen satte igång och det var skönt att Andrew var där så jag hade någon att dansa med, lite mer avslappnat och lite tryggare. Det fanns en sk caller, Michaela Beijer. som berättade hur allt skulle gå till och det underlättade riktigt mycket.

Me and Andrew

Att gå på en ceilidh här kostar från 90 kr och man beställer biljetter på hemsidan, man kan även lämna en donation till deras välgörenhetsprojekt, Feedback Madagaskar, där de skänker pengar till skolor, kläder, utbildningar mm. Det är under en hel kväll och man kan köpa kaffe, öl och där finns även vatten i oändliga mängder att dricka.. för det behövs. Man blir svettig av all dans och det är inga långa stunder du står stilla. 

Nästa gång är den 21 Maj och jag har redan köpt biljetter dit. Detta vill jag inte missa för allt i världen.

Och DÅ mina vänner SKA jag ta reda på vad en skotte faktiskt har under kilten... ;-)

Hugs and kisses
Trasselmaja

Tunnelrun.. genom eld och under vatten

Det var en rätt speciell känsla att springa loppet. Rätt lätt i början och jag joggade på där lite lagom, W skickade lite peppmess och uppmanade mig att ta del lugnt och bara ta det i min takt tills jag hittat min rytm. Han frågade även efter mitt startnummer, jag undrar varför. 
Lite coolt att springa UNDER Birkastaden
 Det var riktigt skönt när jag kom ner i tunneln och fick springa i min takt och kunde njuta av allt runtomkring. Det första jag möttes av var en underbar kör som stod där fullt påpälsade, sedan var det lite olika underhållning på vägen. Dock ruttnade jag när jag hörde Kalle Moreus när han glatt pratade om vad det nu var. Jag var så trött att det gick in genom ena örat och ut genom andra.

Att springa ner här och inte veta vad som väntade var riktigt spooky. Det enda jag visste var att på andra sidan fanns det en utgång där mållinjen var. Flera olika företag som arbetat med citytunneln gjorde reklam och de som arbetade med loppet var helt fantastiska på att peppa och heja på. 

Wohoo.. jag klarade det. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle fixa att SPRINGA alla kilometrarna. Helt otroligt, men med min lilla supportgrupp så fixar jag allt. Hela loppet på 57:28 min. Nytt rekord!

Jag var så slut att jag trodde jag skulle dö, sa till mig själv att jag aldrig skulle göra detta igen.. Hahaha... 3 minuter senare hade jag anmält mig till Midnattsloppet. Ja, och Mary till lilla midnattsloppet.

Snacka om att ha fått blodad tand :)

För mig var detta en riktig utmaning som jag älskade och kommer göra flera gånger. Redan i veckan ska jag ut och springa med W och då får vi se vad han går för.. eller springer för ..hahaha

Kram till er alla

Trasselmaja

Here we goooo....

Så.. nu är det dags. Chipet sitter på skon och armbandet är på plats med närmast anhörig. Mary önskade mig lycka till och informerade mig om att det faktiskt finns ambulans på plats. (Någon som vill köpa henne billigt... )


W gjorde en brakfrulle med ägg, bacon och lök. Helt ok att springa på. Jag fick med mig en Mars och ett gäng gräddkolor. Jättegulligt men vem äter under ett lopp? Inte jag.

Kl 9 gick jag till t-banan och det fanns fler där som skulle springa. Men den jag träffade på t-banan och började prata med var en jättegullig tjej som skulle heja på sin kompis. Hon hade kommit upp från Göteborg igår och skulle vara här några dagar. Det visade sig att vi hade massor av platser gemensamt  och jösses vad vi pratade.

Vid medis gick hon av och jag fortsatte till St. Eriksplan där jag gick av med flera andra löpare. Det var en liten bit att gå men det gick rätt fort. Några sprang och jag höll mig till de som gick. Att hitta gick lätt, det var bara att följa strömmen av alla västklädda människor med joggingskor på sig. Vi skulle starta kl 10 och jag var där en kvart innan, och jag blev så glad när jag träffade Sofie och hennes kärlek där. Alltid lika skönt när man känner någon. Jag har inte träffat henne på en evighet och har ruskigt dåligt samvete över att jag inte åkt ner till henne.

Hur som.. starten närmade sig och precis innan ringer telefonen.. Det var Mary som ville ringa och önska mig lycka till. Hon frågade om jag var nervös; ja, sa jag. Jo, mamma.. det hörs sa hon då och fortsatte med upplysningen om ambulanserna med mera.

Uppvärmningen med Calle och Tobias från Let´s Dance började och vi körde igång lite lätt. Sedan var det dags... hualigen....

Nedräkning och iväg....


VI SES VID MÅLGÅNG...

Trasselmaja



onsdag 22 mars 2017

2000 spänn för magiska händer

Häromdagen tröttnade jag på att vara blondin så jag bokade en tid på Magic hands vid Port 73 i Haninge och jag fick en tid idag kl 16:30 för att färga hår och plocka ögonbryn. Jag fick underbar hjälp och om jag ska vara ärlig har jag varit lite tveksam sedan Gona slutade, hon är den bäste frisör jag haft och som alla vet är ju håret som lite heligt för tjejer.. ja, och killar med för den delen.


Hur som, jag visste nog inte riktigt vad jag ville mer än att ha lite mörkare igen. Har saknat mitt mörka hår SÅ mycket och efter min katastrofala rosa färgning är jag mycket försiktig och vågar inte göra NÅGOT själv med håret. Det är sluttestat för min del.

Jag fick till förslag en mjukt mörkbrun färg som skulle ge värme till lystern och den såg riktigt bra ut. Sagt gjort. dags för stolen.. jag fick en sista blick på mina blonda lockar och sedan av med glasögonen.

Hon började med att kladda i massa färggojs och där fick jag sitta en stund. Passade faktiskt på att samtidigt titta på Bonusfamiljen, den kan man se via SVT:s app: SVT Play. Jag skulle ingen stans och kan inte läsa utan glasögon så det passade perfekt. Efter en lååång stund gick vi för att plocka brynen, då visade det sig att denna stjärna till frisör även trådar ögonbrynen. Perfekt, snabbt och enkelt. Ont som faaan men läckert blev det.

Hon skötte om min hår med ren kärlek och omtanke, jag blev snygg som en vårdag och känner mig mer hemma i detta än någonsin. Att Mary tyckte jag såg ut som en tant beror nog på att håret fönades inåt!! Herregud, det är 2017, man fönar väl inte hår inåt längre. Hahaha...

Som tur var så hade jag en tofs med mig så jag kunde sätta upp håret.

Slutsumman för håret denna gången blev 1 1/2 timme och 195 kr men jag blev, som alltid, så oerhört nöjd och kan återigen rekommendera Magic Hands.

Nu är det dags för jobbelijobb så vi ses.

Trasselmaja

fredag 17 mars 2017

Min nära döden piercing #2 : Huddinge Sjukhus..

Ja, 1177 vart det och hon på sjukvårdsguiden lät RÄTT irriterad när jag berättade hur det hade varit under natten och på morgonen. Det första hon frågade var varför jag inte åkt in tidigare, men jag tyckte ju inte att det var så farligt..
Hur som helst så beordrade hon mig att åka in akut NU. Inte vänta utan direkt upp till HS och akuten. Så det var bara för mig att smyga in i duschen, ta en snabbdusch och säga till Mary att vi skulle åka och dra.

SÅ 40 minuter senare sitter jag då på akuten med Mary och T, kollar på skidtävlingar och känner hur det rinner från tungan. USCH!!! Jag hade fått ett fint armband av tjejen i kassan och fick sitta i väntrummet lite till.




Det gick rätt fort att komma in till läkaren och hon jag fick träffa var en av de gulligaste jag träffat någonsin. Hon var tålmodig och dömde inte ut mig. MEN.. en av gångerna hon skulle in för att kika till mig tittade hon bara på mig, suckade djupt och gick ut igen. Då tittade jag på Mary och sa: Sådär låter en mamma när hon gett upp.

Sköterskan kom in och tog lite prover, Waranvärdet, blodgas och blodvärdet. Det var lite sisådär med värdena men över lag så såg allt fint ut. Jag fick en liten påse att spotta i för det blodade ju fortfarande, jag och Mary mätte till 100 ml blod på 40 min. Det ÄR ganska mycket blod. Då undrade vi lite hur mycket det blivit under natten. MÅNGA decilitrar blev det tror vi..

Hur som helst så fick jag skölja munnen i en speciell vätska som skulle tjocka till blodet och jag fick även en sockerbit doppad i en speciell blandning för att få blodet att koagulerar lite till. Nu skulle jag äntligen sluta blöda.. HURRA!!

Runt 10 blev jag flyttad från medicinakuten till kirurgakuten, där de funderade på om jag skulle få några stygn så flödet stoppades. Det behövdes dock inte men jag fick en sträng blick av läkaren och en order om att jag fick INTE prata på 2 dagar och bara flytande föda, yoghurt, kalla soppor mm.
Dessutom fick jag en återbesökstid på söndagen för att kolla så allt såg bra ut.

SÅ, hem igen för att sova lite och försöka hålla tyst. Alla som känner mig vet hur svårt det kan vara, men jag lyckades. Jag skulle ju jobba på måndagen så jag ville verkligen att det skulle läka. 2 dagar hade jag ju redan missat pga detta så jag ville bara bli bra.

Det vart inte många knop på lördagen efter att jag kommit hem. Fortfarande vågade jag inte vara ensam utan jag var hos Mary och T. Sov i soffan och öppnade ena ögat med jämna mellanrum för att hålla koll på läget.

Söndagen blev lite likadan, sjukhuset på morgonen för återbesök och sedan hem igen för sängläge och sova ordentligt. Kroppen behövde verkligen vila och jag var så yr, trodde jag skulle svimma några gånger.
Mycket yoghurt blev det och jag blev tillochmed medlem i Danonino-klubben... hahaha... Dedär små yoghurtarna är helt perfekta.

Jag mailade till studion där jag gjorde piercingen och talade om vad som hänt och hur det vart i helgen. Då upplyste hon mig om att det är sånt man får räkna med. Jag hade lyssnat på henne och gjorde precis som hon sa till mig. Jag skrev att jag ville ha tillbaka de 500 kr som piercingen kostat, den kunde jag ju inte låta sitta i och jag hade ju inte fått vad jag betalade för. Mindre än ett dygn efter att hon satte den var jag tvungen att ta ut den. SÅ nä, jag får inga pengar tillbaka. Inte ens en ursäkt fick jag.. :-(

Nu har det gått 2 veckor och jag har en fullt fungerande tunga. Jag kan äta vanlig mat och är så lycklig. Men däremot på salongen i Västerhaninge kommer jag inte sätta min fot igen. Jag hoppas bara att detta inte hänt någon annan.


Det vara en läxa utan dess like och jag kommer inte sätta varke piercings eller tatueringar igen. Mary vill i dagsläget inte heller ha ngt i ansiktet eller på kroppen...

Natti nu och suss gott

Trasselmaja

Min nära döden piercing, del 1..

Jag är 42 men jag gillar piercings så jag bestämde mig för att sätta en i tungan. Har haft en där tidigare så jag trodde att det skulle bli en lätt match. Ja, tjena.. den sket sig friskt kan jag säga..


Fredagen den 3 mars hade jag bokat tid hos en studio i Västerhaninge och såg så fram emot detta. Tjejen som skulle sätta den hade gjort det förut så jag visste att hon var duktig. Dock hade jag blivit varnad av andra som varit där att jag skulle gå någon annanstans, men jag ville gå dit då jag träffat henne tidigare och är en lojal tjej.

Det kändes helt ok att komma dit och när vi förberedde var det ingen som helst fara. Hon tog fram nål, pincett och stift, la allt på en bricka och satte igång. När hon stack igenom nålen kändes det inte helt ok, men jag tänkte inte mer på det utan betalade mina 500 kr och styrde kosan mot jobbet. Jag skulle nämligen jobba kvällen.

Det jag visste om piercings var att det kunde blöda lite men det skulle motverkas av att man la en isbit eller en glass på. Jag köpte en piggelin och körde till jobbet. Det blödde ganska mycket och jag kände flödet på tungan hela tiden... rätt obehagligt.

Eftersom jag står i kassan på jobbet så var jag ju tvungen att skölja så fort jag skulle prata med kund eller kollega. Det gick rätt mycket vatten kan jag säga, 4 flaskor vatten dracks under kvällen och flödet bara fortsatte i en strid ström. Susanne på jobbet tyckte jag skulle åka upp akut, men jag ville vänta och det var riktigt dumt. Jag borde åkt direkt.

Jag jobbade på och åkte hem via Willy för att köpa glass. 30 piggelin vart det, allt för att få flödet att stoppa. Vill aldrig mer i hela mitt liv äta en piggelin... hahaha...

Hm, jag kom hem och tog det lite lugnt men vid 23-tiden kändes det rätt obehagligt så jag åkte hem till T och M för att sova över där ifall det hände något. Tur var väl det för när jag kom dit körde det igång ordentligt. Jag blödde mer men försökte ändå lägga mig en stund. Vid 2-tiden vaknade jag av att Mary försökte väcka mig. Då låg jag och hostade så det skvätte blod. Jag hade ett blodkoagel på tungan, runt piercingen, som var i storlek med en femkrona i diameter.

Jag gick upp för att skölja och spotta, svimmade till och gick för att lägga mig igen. Någon timme senare var det dags igen, då vaknade jag av mig själv och gick upp för att göra om proceduren. Skillnaden då var att jag tog ut piercingen, det gick inte längre.

Jag somnade gott och vaknade vid 6 av att håret, kläderna, kudden och ja, det mesta runt mig var blodigt. DÅ gick jag upp okch ringde 1177.


Skriver mer i nästa inlägg..

Kram Trasselmaja

fredag 10 mars 2017

Fuck cancer - Djävla cancer

Jag var på ridskolan idag med Mary, det var SÅ längesedan och jag skäms ganska mycket över detta. Jag borde varit med mer..

Det var där jag lärde känna Micke, en av killarna i stallet som alltid hjälpte till när jag behövde hjälp före lektionen med sadling och att sätta dit tränslet. Han levde för dessa hästar och varje gång jag såg honom i stallet sken han som en sol och var alltid lika lycklig.

Vi fikade några gånger och det var alltid lika trevligt, hundar, katter och ungarna var med och höll låda. Mary trivdes bra med Micke och pratade alltid lika glatt om ditt och datt. Vi jobbade ganska mycket och sa hela tiden att vi skulle ses. Vi skulle höras av och jag tänkte varje gång i ridskolan att jag skulle ringa honom. Att jag skulle åka upp till honom och ta en fika, ta igen lite tid och bara vara. 

Förra året, någon gång under hösten, fick jag reda på att han fått en cancertumör på levern. Den var då 13 cm och de skulle väl operera bort den trodde han då när jag pratade med honom. Han såg trött och uppgiven ut och jag började redan då gråta. Det var liksom inte rättvist att Micke, världens goaste kille och världens snällaste pappa, skulle ha fått cancer. En rätt aggressiv form av cancer...

Mina syskons lillebror, som även han hette Mikael, fick samma typ av cancer och han klarade sig inte. Så jag fick en känsla av att det inte var bra när jag fick reda på detta.

Hösten gick och jag tänkte att jag skulle ringa Micke, senare, imorgon.. ja, en annan dag. Han finns ju här och vi skulle ju ses på ridskolan. Men vad jag inte tänkte på var att han fanns inte där! Jag träffade honom aldrig och jag ringde honom aldrig, för jag skulle ju kunna göra det imorgon eller i övermorgon.

Idag när jag kom till ridskolan reflekterade jag över hur längesedan det var jag träffade honom, att jag skulle ringa och höra hur det var. Om cancern var kvar eller om de fått bort den.. Om vi skulle ta en fika, dendär som vi snackat om flera gånger. Jag vet att jag tänkte, bara han inte är död. jag måste ju kunna ringa.

Men jag kan inte ringa Micke, för han finns inte här längre. Jag fick reda på det idag att den 25 januari tog cancern hans liv och han kommer inte ner till stallet längre, det går inte att ringa honom och snattra lite. Jag tog för givet att all tid i världen fanns, att vi skulle hinna ses och att vi skulle kunna ta dendär fikan. Prata nästa gång det var ridlektion och vi sågs i stallet eller på fiket. 

Dendär fikan kommer vi aldrig att kunna ha och det gör så djävla ont.

Det gör så djävla ont att jag inte ringde honom som jag sa, att jag inte åkte dit på en fika som jag sa, att jag inte fanns där som jag sa att jag skulle vara. Att jag sa till honom när han berättade för mig om cancern: "Jag finns här, ring om det är något".

Varför ringde inte jag? Varför åkte jag inte upp? Han hade cancer och fick cellgiftsbehandling, klart att han var trött och inte orka åka land och rike runt för att träffa sina vänner. 

Nu är det försent och jag kan inte säga förlåt, jag kan inte krama om och berätta hur ledsen jag är att jag inte fanns där och stöttade. Jag kan inte ringa och säga hej, och det känns jättekonstigt. Tomt och konstigt.. Jag kan aldrig, aldrig någonsin ringa honom igen, för han finns inte längre. Jag kommer aldrig höra hans röst och skratta tillsammans med honom.

 Han är död...

Micke, om du kan läsa detta på din himladator så: Förlåt mig, jag hoppas verkligen att du kan förlåta mig för att jag svek och inte fanns där. Du är en väldigt speciell kille, en på miljonen och det var en lyx att få lära känna dig. Förlåt att jag tog för givet att du fanns här, att du alltid skulle vara här så jag kunde träffa dig i stallet. Förlåt att jag svek dig....

Jag kommer aldrig glömma dig..

Kram Gunilla

torsdag 9 mars 2017

Securitas nästa..

Jepp.. ni läste helt rätt: Jag har ansökt om att få bli väktare på securitas och im jag klarar utbildningen är jag klar till påsk med del 1.



Den 3 april börjat VU1 (VäktarUtbildning 1) och det ska bli sjukt kul. Jag har fått låna dessa böcker av en vakt på jobbet och det gäller att ligga steget före. Mitt dåliga minne gör ju att jag har liite svårare att lära mig. Så nu har jag läst om framgångsfaktorer och nomeklaturer. 

Håll nu tummarna för mig..

Kram

Trasselmaja

fredag 17 februari 2017

Stockholm Tunnel Run 2017

ok.. mycket galet har jag gjort men detta är något av det värsta tror jag. Det är så att jag anmält mig till Stockholm Tunnel Run 2017 som är 8 km och jag har inte sprungit på 6 månader.. 

HUR SKA DETTA GÅ???

Jag kommer döööö.... Om jag inte börjar träna NU! Så imorgon på ordningen står att jag ska springa. Det är bara att köra igång..hehe.. 

Vidare så undrar jag om jag känner någon mer som ska springa och kan hålla mig sällskap? Det hade vart lite kul att ha sällskap. 

Min plan från imorgon är att springa 2 min och gå 2 min, springa 2 min och gå 2 min. Det är en bra start iallafall, så får jag se om jag springer hela vägen runt eller om jag pw och springer om vartannat. 


Jaja.. jag får väl se hur det går. Det viktigaste är att jag gör det och genomför det.

Nu är det läggedags och dags att ladda för imorgon.

Tjingeling

Trasselmaja

onsdag 15 februari 2017

Ingen Valentin :(

Ok.. så jag har ingen "Valentin" som jag kunde fira med igår. Jag fick inga hemliga beundrarbrev eller kärleksmess på telefonen.


Men.. jag har en underbar dotter att fira med. Den underbaraste av dem alla och vi firade alla hjärtansdag igår. Vi åt en smarrig middag bestående av kött och potatisgratäng som vi älskar och vi drack läsk till. Efterrätten var en gudomlig hallonmoussetårta från Ica Maxi i Haninge.

Jag fick ett jättefint kort som hon hade gjort i skolan, eller ja... jag och hennes pappa fick det tillsammans för det var till MAPA. MAmma och PAppa.. fantasifull och miljötänkande dotter detdär.  :)



Vi pratade lite om detdär med att fira olika dagar och kom fram till att ALLA dagar är samma. Det är ingen skillnad på om det är någon kommerisell högtid eller en religiös högtid, alla dagar är samma och alla är värda att älskas lika mycket alla dagar året runt.

Jag hade världens finaste kväll igår med Mary och mitt hjärta spricker av stolthet när jag tänker på vilken klok tjej jag har.

Kärlek till er alla <3

Trasselmaja

lördag 11 februari 2017

Flyg och far med BodyFlight



Jag är ju en sån mamma att jag vill att Mary ska uppleva det mesta och hittar på massor av tokiga saker med henne. Julen 2015 visste jag inte riktigt vad jag skulle köpa till henne och fick den briljanta idén att köpa en flygtur hos BodyFlight. Själv fick jag en i julklapp själv det året och köpte ju henne en naturligtvis, jag tyckte det var askul och skulle gärna göra om det igen.



Mary hade ingen aning om vad som väntade och när hon fick julklappen kollade hon lite konstigt på mig och jag visade kvickt videon på hemsidan och skrattade gött när jag såg hennes skeptisism.. :-)

Den 13 december bokade jag in oss och vi åkte dit. Flygtunneln finns ute i Bromma, och det är lätt att hitta dit.  Mary var rätt nervös innan vi kom dit, men väl där såg hon verkligen glad och taggad ut.
Att vi körde fel på vägen och dessutom parkerade fel när vi väl kom dit gjorde nog att hon slappnade av lite mer. 


Den instruktör vi hade, Kaspar, var grymt duktig och.. ja, han var rätt snygg också vilket gjorde det lite lättare för mamma. ;-) Han berättade klart och tydligt vad som gällde och hur man skulle bete sig. Böjda knän, utsträckta ben, upp med huvudet och ner med huvudet... mycket att hålla ordning på


Mary älskar att flyga och skulle kunna göra detta varje dag om hon fick...


Ok, man är inte snygg när man har på sig utrustningen man får låna. Man tillhör familjen gnagare för en liten stund. TPT- Tänder På Tork... hahaha.



Raka ben var det ja.. allt styrs genom armar och ben..

Klart godkänd av instruktör Kaspar..


Hej Mamma och alla andra som läser.. jag klarade detta med god bravur och kommer
självklart göra detta igen.

Jag vart rätt taggad och tänkte i framtiden hoppa tandemhopp, då är det bra att övningsflyga innan sa Kaspar. Så nu är det jag som kommer boka in flygtimmar hos honom ( Naturligtvis.. hihi) för att kunna hoppa utan problem.

Funderar ni på vad ni ska köpa till någon som har allt är det perfekt med en flygtur. Det kostar inte så ruskigt mycket och det är ett kul minne.